Time for changes
Ja, det hände idag och det gick bra, behövde inte ens hålla tummarna :)
Om 3 veckor byter jag arbetsplats, kortar min restid varje dag med ungefär 90 minuter och får en chans att koncentrera mig på det jag vill! Allt är frid och fröjd, jag har fått det jag har tjatat om.
Frid och fröjd är ordet...
Beslutet är rätt, både privat och karriärsmässigt (worddropping på hög nivå, jag vet)
Men det finns ändå ett MEN i sammanhanget, ett ganska stort sådant också.
MEN, jag förlorar mina arbetskamrater. Nej, jag förlorar dom inte så, jag är fortfarande anställd på samma företag och kommer att ha fortsatt kontakt med dom. Men inte på dagsbasis som idag. Och det gör ärligt talat ont!
Jag har jobbat på företaget i lite över 6 år nu, det är inte många som är kvar sen den dagen jag började, noga räknat är det jag och 4 stycken till. Sen är det några till som jag har arbetat med i ungefär 5 år av dessa, resten av alla människor därute har kommit till på resans gång efter landning i Arlandastad.
Flera av dessa åren som har gått har varit jobbiga, vi har haft problem, oerhörda problem, tappat stora mängder personal vid ett tillfälle, dragits med personalbrist, slagits med vansinniga kunder, brottats med vansinniga konsulter men vi som har jobbat under dessa år har blivit oerhört sammansvetsade, vi är ett tight gäng. Men samma gäng har också oerhört öppna gränser, vi har tagit åt oss nyanställda, vi har tagit in dom, format dom, slagit på dom, skrattat åt dom, skrattat med dom, gråtit med dom, förlorat några, hittat nya. Tillslut har vi blivit en oerhört stor grupp människor på detta kontor som har en oerhörd stämning sinsemellan, det är skyhögt i tak, vi har kul, festar ihop, vissa umgås utanför jobbet, vissa inte. Ett kärt stort gäng som inte är främmande för att släppa in nya förmågor.
Och det, det är precis därför det gör ont i mig nu när jag ska byta arbetsplats.
För, det är så här, för er som inte vet, att arbetskamraterna dina är de du umgås med mest en vanlig arbetsvecka. Trivs man med dom så trivs man också med sitt arbete, till en viss gräns såklart, men om man trivs med människorna man jobbar med, om man kommer överrens med dom och känner att de är en del av ditt arbete, då blir även den tråkigaste arbetsuppgift genomförd utan större risk för haveri och kaos.
Jag har kommit på mig under en längre tid att rangordna orsakerna till vad som gör att jag kan trivas på arbetet och de är som följer i rätt ordning:
1. Arbetskamraterna
2. Arbetsuppgifterna
5. Lönen
Jag är väl medveten om att de 3 ovanstående sakerna är vad ett jobb är, inget mer och inget mindre, men ordningen ovan är korrekt för mig. Gillar jag inte mina arbetskamrater (eller dom inte gillar mig) och jag inte är bekväm med mina arbetsuppgifter, så skiter jag blanka faan i om jag har 75 tusen i månaden. Det är helt enkelt inte värt det för mig. De 2 översta punkterna är helt enkelt avgörande för mig, kan inte de samsas så skiter sig allt totalt. Ja, lönen har fått numret 5 för att understryka den mindre vikten för mig. Tro nu inte att jag tänker jobba gratis bara för att jag har bra arbetskamrater och intressanta arbetsuppgifter, men ni fattar poängen med det hela.
Av alla de jobb jag har haft, av alla de arbetskamrater jag har haft genom åren så är det ett faktum att min nuvarande arbetsplats är det bästa jag har haft i fråga om stämning och detta törs jag säga utan att för den sakens skull säga att alla mina andra arbetskamrater på andra företag har varit dåliga, så är det inte, men stämningen som finns hos oss har jag aldrig varit med om och jag tror att det kommer att dröja, om ens inträffa att jag får samma sak igen. Oerhört tråkigt men oerhört sant. Inte heller vill jag på något sätt kritisera min kommande arbetsplats, men där är inte samma öppna stämning kontoret igenom, och det finns det orsaker till som är helt förståeliga, så är det bara.
Flera personer som läser detta har redan idiotförklarat mig genom att jag redan talat om att jag lämnar kontoret, det kan nog säkert vara sant, men samtidigt så är det korrekt beslut taget av mig och det är på intet sätt ogenomtänkt. Det finns andra saker här i livet som också måste fungera och med nästan 3,5 timmes restid varje dag så är det svårt att få ihop vissa saker här i livet.
Vad jag sen ska göra med mina 6 timmars nyvunna fritid per vecka är en fråga som jag tar när det är dags, inte nu :)
Så, ni däruppe som jag pratar om, jag är oerhört glad, tacksam och full av erfarenhet på grund av er, något som ni ska veta betyder oerhört mycket för mig!
Kram på er!
Om 3 veckor byter jag arbetsplats, kortar min restid varje dag med ungefär 90 minuter och får en chans att koncentrera mig på det jag vill! Allt är frid och fröjd, jag har fått det jag har tjatat om.
Frid och fröjd är ordet...
Beslutet är rätt, både privat och karriärsmässigt (worddropping på hög nivå, jag vet)
Men det finns ändå ett MEN i sammanhanget, ett ganska stort sådant också.
MEN, jag förlorar mina arbetskamrater. Nej, jag förlorar dom inte så, jag är fortfarande anställd på samma företag och kommer att ha fortsatt kontakt med dom. Men inte på dagsbasis som idag. Och det gör ärligt talat ont!
Jag har jobbat på företaget i lite över 6 år nu, det är inte många som är kvar sen den dagen jag började, noga räknat är det jag och 4 stycken till. Sen är det några till som jag har arbetat med i ungefär 5 år av dessa, resten av alla människor därute har kommit till på resans gång efter landning i Arlandastad.
Flera av dessa åren som har gått har varit jobbiga, vi har haft problem, oerhörda problem, tappat stora mängder personal vid ett tillfälle, dragits med personalbrist, slagits med vansinniga kunder, brottats med vansinniga konsulter men vi som har jobbat under dessa år har blivit oerhört sammansvetsade, vi är ett tight gäng. Men samma gäng har också oerhört öppna gränser, vi har tagit åt oss nyanställda, vi har tagit in dom, format dom, slagit på dom, skrattat åt dom, skrattat med dom, gråtit med dom, förlorat några, hittat nya. Tillslut har vi blivit en oerhört stor grupp människor på detta kontor som har en oerhörd stämning sinsemellan, det är skyhögt i tak, vi har kul, festar ihop, vissa umgås utanför jobbet, vissa inte. Ett kärt stort gäng som inte är främmande för att släppa in nya förmågor.
Och det, det är precis därför det gör ont i mig nu när jag ska byta arbetsplats.
För, det är så här, för er som inte vet, att arbetskamraterna dina är de du umgås med mest en vanlig arbetsvecka. Trivs man med dom så trivs man också med sitt arbete, till en viss gräns såklart, men om man trivs med människorna man jobbar med, om man kommer överrens med dom och känner att de är en del av ditt arbete, då blir även den tråkigaste arbetsuppgift genomförd utan större risk för haveri och kaos.
Jag har kommit på mig under en längre tid att rangordna orsakerna till vad som gör att jag kan trivas på arbetet och de är som följer i rätt ordning:
1. Arbetskamraterna
2. Arbetsuppgifterna
5. Lönen
Jag är väl medveten om att de 3 ovanstående sakerna är vad ett jobb är, inget mer och inget mindre, men ordningen ovan är korrekt för mig. Gillar jag inte mina arbetskamrater (eller dom inte gillar mig) och jag inte är bekväm med mina arbetsuppgifter, så skiter jag blanka faan i om jag har 75 tusen i månaden. Det är helt enkelt inte värt det för mig. De 2 översta punkterna är helt enkelt avgörande för mig, kan inte de samsas så skiter sig allt totalt. Ja, lönen har fått numret 5 för att understryka den mindre vikten för mig. Tro nu inte att jag tänker jobba gratis bara för att jag har bra arbetskamrater och intressanta arbetsuppgifter, men ni fattar poängen med det hela.
Av alla de jobb jag har haft, av alla de arbetskamrater jag har haft genom åren så är det ett faktum att min nuvarande arbetsplats är det bästa jag har haft i fråga om stämning och detta törs jag säga utan att för den sakens skull säga att alla mina andra arbetskamrater på andra företag har varit dåliga, så är det inte, men stämningen som finns hos oss har jag aldrig varit med om och jag tror att det kommer att dröja, om ens inträffa att jag får samma sak igen. Oerhört tråkigt men oerhört sant. Inte heller vill jag på något sätt kritisera min kommande arbetsplats, men där är inte samma öppna stämning kontoret igenom, och det finns det orsaker till som är helt förståeliga, så är det bara.
Flera personer som läser detta har redan idiotförklarat mig genom att jag redan talat om att jag lämnar kontoret, det kan nog säkert vara sant, men samtidigt så är det korrekt beslut taget av mig och det är på intet sätt ogenomtänkt. Det finns andra saker här i livet som också måste fungera och med nästan 3,5 timmes restid varje dag så är det svårt att få ihop vissa saker här i livet.
Vad jag sen ska göra med mina 6 timmars nyvunna fritid per vecka är en fråga som jag tar när det är dags, inte nu :)
Så, ni däruppe som jag pratar om, jag är oerhört glad, tacksam och full av erfarenhet på grund av er, något som ni ska veta betyder oerhört mycket för mig!
Kram på er!
Mitt liv är på väg...
nånstans...
Fast det är det väl alltid, varje liv är väl det om man tänker efter, oavsett vem det är och hur den personen är och oavsett om den personen inte tror att dens liv är påväg nånstans...
Djupa tankar har det funnits en del på sistonde, men jag har insett att det är ingen fara med det, det är tillåtet för jag mår fortfarande bra :) och (kanske viktigaste av allt) oavsett de djupa tankarna så mår jag fortsatt bra!
Jag har tänkt på mitt liv en del och dom som känner mig säger troligen, "WOW" han tänker, det har han inte alls gjort för mycket de senaste åren... Och jag har väl kanske fått den hinten lite, även av människor som inte har känt mig så mycket och framförallt inte så länge och det kanske "tar" lite mer än när det kommer från människor som känt mig i många år och som det blir mer som "tjat" när det kommer ifrån. Absolut inget ont om dom gamla vännerna som drar upp saker o ting igen, det är bara nyttigt! Men när folk som man inte känt så länge får den uppfattningen så "tar" det väl kanske lite mer.
Fast det är svårt att ändra på sig, oerhört svårt faktiskt, även om det är bra att göra det när det gäller vissa saker. Jag har ändrat på mig när det gäller vissa saker de senaste åren, inte allt till det bättre men nånstans är det väl mitt sätt att sätta perspektiv på saker i livet, att ändra på det som har varit, som inte alltid kanske varit bra. När jag tänker tillbaka så inser jag nog som många att mycket kunde ha gjorts annorlunda, men samtidigt är ju frågan vart hade jag varit idag om jag gjort saker o ting annorlunda, hade jag verkligen velat vara nån annanstans än där jag är idag? Visst, jag hade velat ta dom där numrena på lottoraden för några år sen som gav 120 miljoner kronor, eller tagit det där jobbet som innebar både bil och mer pengar, men vart hade jag varit som person då? Hade jag träffat dom människorna jag träffat på sistonde? Hade jag fått tillbringa dom där trevliga kvällarna i Väsby då? Hade jag fått lära känna dom där partyprissarna som slår klackarna i taket varje gång vi är ute och har skitkul? Det kanske jag hade, eller kanske inte. Att tänka så går nog inte, även om jag ofta gjort det...
Nej, lite mera "kör" som hon sa är nog bra i livet, men att ta sig dig är en resa det också och jag tror jag kommer tid, i sinom tid, när jag är redo för det. Fast frågan är ju då, vad missar jag på vägen? < Dubbelmoral, jag vet men så är det :)
Nej, det är dags att krypa ner i bagglådan nu, hoppas att hostan verkligen är på väg bort och se framåt, det är jul snart och jag kommer om mindre än en vecka att krama det jag älskar mest här i världen, mina barn :)
Natti!
Fast det är det väl alltid, varje liv är väl det om man tänker efter, oavsett vem det är och hur den personen är och oavsett om den personen inte tror att dens liv är påväg nånstans...
Djupa tankar har det funnits en del på sistonde, men jag har insett att det är ingen fara med det, det är tillåtet för jag mår fortfarande bra :) och (kanske viktigaste av allt) oavsett de djupa tankarna så mår jag fortsatt bra!
Jag har tänkt på mitt liv en del och dom som känner mig säger troligen, "WOW" han tänker, det har han inte alls gjort för mycket de senaste åren... Och jag har väl kanske fått den hinten lite, även av människor som inte har känt mig så mycket och framförallt inte så länge och det kanske "tar" lite mer än när det kommer från människor som känt mig i många år och som det blir mer som "tjat" när det kommer ifrån. Absolut inget ont om dom gamla vännerna som drar upp saker o ting igen, det är bara nyttigt! Men när folk som man inte känt så länge får den uppfattningen så "tar" det väl kanske lite mer.
Fast det är svårt att ändra på sig, oerhört svårt faktiskt, även om det är bra att göra det när det gäller vissa saker. Jag har ändrat på mig när det gäller vissa saker de senaste åren, inte allt till det bättre men nånstans är det väl mitt sätt att sätta perspektiv på saker i livet, att ändra på det som har varit, som inte alltid kanske varit bra. När jag tänker tillbaka så inser jag nog som många att mycket kunde ha gjorts annorlunda, men samtidigt är ju frågan vart hade jag varit idag om jag gjort saker o ting annorlunda, hade jag verkligen velat vara nån annanstans än där jag är idag? Visst, jag hade velat ta dom där numrena på lottoraden för några år sen som gav 120 miljoner kronor, eller tagit det där jobbet som innebar både bil och mer pengar, men vart hade jag varit som person då? Hade jag träffat dom människorna jag träffat på sistonde? Hade jag fått tillbringa dom där trevliga kvällarna i Väsby då? Hade jag fått lära känna dom där partyprissarna som slår klackarna i taket varje gång vi är ute och har skitkul? Det kanske jag hade, eller kanske inte. Att tänka så går nog inte, även om jag ofta gjort det...
Nej, lite mera "kör" som hon sa är nog bra i livet, men att ta sig dig är en resa det också och jag tror jag kommer tid, i sinom tid, när jag är redo för det. Fast frågan är ju då, vad missar jag på vägen? < Dubbelmoral, jag vet men så är det :)
Nej, det är dags att krypa ner i bagglådan nu, hoppas att hostan verkligen är på väg bort och se framåt, det är jul snart och jag kommer om mindre än en vecka att krama det jag älskar mest här i världen, mina barn :)
Natti!
Beslutet är taget... nästan
Ja, nu är det nog ingen återvändo, har väl "tänkt" klart angående mitt valdilemma. Troligen ska väl sägas. Finns väl fortfarande en mikroskopisk chans att jag ändrar mig.... kanske!
Det har varit svårt, oerhört svårt, det är trots allt ett, eller rättare sagt, två bra erbjudanden (trots allt måste jag ju kategorisera båda som val för det är ju det som det handlar om)
Fördelarna är många i båda fallen, men självklart finns det nackdelar också. Men beslutet som jag troligen tar idag blir att gå vidare med det jag har. Kan väl tyckas fegt, men alla timmar jag har lagt ner på att tänka på detta har gjort att det har blivit beslutet. Jag har ju faktiskt tom gått igenom svarstalet, kan tyckas överpretentiöst men med tanke på erbjudandet så känner jag att det går inte bara att tacka nej utan anledning.
Jaja, det blir som det blir, vet ju att jag kommer att ångra mig vad jag än beslutar mig om, men det får jag ta senare...
Men en sak står helt klar, detta har varit ett av dom svåraste besluten (för att inte säga det svåraste) som jag har varit tvungen att ta i min yrkeskarriär!
Svåra beslut - jobbiga beslut - avgörande beslut - underbara vänner
Nu står jag här, i ett val, ett beslut. Beslutet måste tas denna veckan!
Varför ska det vara så svårt att ta vissa beslut som påverkar ens liv framöver? Ibland vore det nästan enklare om man hade någon som kunde ta dessa beslut åt en. Visst har jag vänner som försöker hjälpa mig som bollplank. De känner ju mig trots allt väldigt väl och vet hur jag fungerar. De kastar bollar över mig och vissa bollar har jag redan medans andra blir nya. Men alla bollar gör det ännu svårare att ta beslutet. Jag måste ju ändå välja, fortsätta eller gå vidare?
Vad jag än väljer så vet jag att jag kommer att ångra mig, något som jag inte kommer ifrån i det här beslutet!
*morr*
