StockholmsLudde

Nu ska jag hänga ut mig själv lite...

Har precis börjat läsa Barack Obamas bok "Min far hade en dröm" och fastnade tidigt i ett par rader han skrev: "jag hade blivit för bekväm i min ensamhet, den tryggaste plats jag kände till". Jag fastnade i dessa ord och läste dom flera gånger och slogs, oerhört hårt, av att dessa rader stämmer överrens på mig själv. Inte kanske den mest upplyftande insikten just nu, men ändå sann som det verkar ur det perspektiv den är tagen. I meningen syftar Barack på att han slutit sig i sitt liv och känner sig mest trygg där. Avvikelser från detta i form av att umgås med andra utanför det livet är otryggt, enligt hans meningen då (som jag förstått den).

Att vara trygg och bekväm i sig själv är absolut ingen nackdel, tvärtom, en klar fördel då man alltid har sig själv att luta sig tillbaka på i situationer som kräver någon form av stöd. Men att bli bekväm och trygg i sig själv i sitt eget liv på ett sätt som drar en gräns mot något som är utanför måste ändå ses som ett avvikande och mindre bra beteende beroende självklart på vart man drar gränsen för sitt eget liv.

Ett liv är ju vad man gör det till. Man sätter sina gränser för vad ens liv är, vilka som ingår precis som vad som ingår där i form av vad man gör i sitt liv. Jobb, familj, vänner, släkt, äta middag ute, träna, gå på fester, promenera osv. Definitionen av ett liv torde vara lika många som det finns liv ungefär.

Jag ser mig väl inte som ensam i ordets rätta bemärkelse, jag har familj, vänner, jobb, fritid osv. Visst är jag ensam i form utav att jag bor själv, men inte i ordets rätta bemärkelse. Men jag har nog nu, ikväll, i badet, insett att jag är ganska bekväm och trygg i den ensamhet jag ändå har. Jag har inte släppt in någon utifrån på mycket, mycket länge, har jag insett sen en tid tillbaka egentligen. Visst har jag fått fler människor i min bekantskapskrets, men de har fallit in på ett visst sätt och det är via kända kanaler. Vänner till familj/vänner som man sakta har lärt känna. Eller nya anställda på jobbet, som man också sakta har lärt känna. När kom någon senast in i mitt liv hux flux och bara fanns där? Ska jag svara på den frågan så borde det bli under tidig tid på Fortum, närmare bestämt i början på 2002 (om jag inte minns helt fel). En viss godhjärtad människa vid namn C drog in på en kort visit och etsade sig kvar, något som jag idag är oerhört glad för. Men sen dess? Nej, inte utanför dessa vanliga kanaler.

Visst, jag har varit på 2, eller nej, 3 "dater" (personer jag träffat på nätet) sen jag blev singel för snart 5 år sen. Men inget av det har ju stannat kvar och ingen av dessa har varit något av intresse, från min sida alltså. Känns som en förklaring är på plats ifall någon av dessa personer skulle råka på detta och klura ut vem jag är: Från min sida betyder alltså att jag inte funnit något intresse av själva daten, inte relaterat till personerna alltså. Jag har väl varit på dessa dater i ett försök att träffa folk snarare än något annat. Det är länge sen nu och de var under en tid då jag knappast var överrens med mig själv så dessa "dater" handlade väl om att försöka hitta tillbaka på ett märklig och udda sätt. Summa sumarum också helt fruktlösa utifrån det jag troligen sökte för mig själv.

Jag har ju tidigare skrivit om att jag inte är en butter singel och det stämmer fortfarande, jag har trivts i min situation, i mitt civilstånd om man kan kalla det så. Att vara mig själv, sköta om mig själv och koncentrera mig på det jag har sett viktigt här i livet, min barn, familj, vänner och arbete (sedermera också i rätt ordning) är det jag har levt efter, vilket självklart inte är fel i sig, men man får ju trots allt inte glömma den andra delen av livet, den som faktiskt gör det hela lite spännande.

Den delen av livet som är lite oplanerad, lite äventyrlig, lite spännande...

Visst är barn, familj, vänner och arbete i mångt och mycket allt det ovanstående, men inte fullt ut. Det är ändå på något sätt en ordnad tillvaro som finns där.

Det där att kasta sig ut i det okända har ju uppenbarligen inte funnits på väldigt länge. Och så här i efterhand så är det väl det man har saknat, det man saknat när man varit ute på krogen med vänner, det man saknat när man suttit på restaurangen och intagit sin middag i allra största gemytlighet, ensam. Frågan är ju om man förr var mer äventyrlig och det får jag nog påstå att jag har varit när jag ser tillbaka på den tiden som var före allt. Före allt? Ja, alltså innan jag vände mig inåt och blev tråkig och allt det där :) Pekar inte på någon här, för det är bara mig själv det handlar om, det stora ego som jag är :)

Det finns säkert många sätt att bli inåt på, mitt har väl varit tankeverksamheten, att tänka för mycket på saker och ting. Jag har nog varit sån väldigt länge, många många år. Inte alltid tett sig som ett problem förräns de senaste åren. Att jag överhuvdtaget har sett problemet är ju tack vare min vänner, dom som sa åt mig efter mormors och senare även efter brors bortgång att "sluta tänk så förbannat mycket, släpp ut det, prata om det" de fick mig att inse problemet med att tänka för mycket i ensamheten. Sen har det ju inte varit så lätt att göra något åt det och faktum är väl att problemet kvarstår till stor del och har ju inte blivit desto bättre när man har lagt sig till med konststycket att tänka åt folk. Något som per definition är ett jäkligt stort problem.

Problemet kvarstår som sagt, men det är väl nu jag börjar inse det monumentalt stora problemet i mitt beteende. Det är dags att börja visa att jag faktiskt lyssnar på vad folk säger, inte bara lyssnar alltså, utan även göra något åt det.

Det är ju så att det går faktiskt inte att styra livet hur mycket man än vill. Att inse att allt inte är bekvämt och tryggt, utan det faktum att det faktiskt kan, och rent ut sagt BÖR i vissa fall vara: KUL, LÄTTSAMT och OKOMPLICERAT!

Det är ju också så att det inte går att tänka sig igenom varje situtation, att plocka upp en lista med punkter och bocka av så fort man ser en vacker tjej/kvinna är sjukt fel, man ska KÖRA!

Det är heller ingen vidare ide att vänta på att saker och ting skall hända, TA FÖR DIG!

Nej, nu orkar inte skriva mer :) Nog med skit på mig själv :) Jag är inte värdelös, jag har bara lite problem! Och problem är till för att lösas! =)

Står i evighetsskuld till mina vänner och även andra som med sina ord outtröttligen slår mig i skallen med er visdom. Ni vet vilka ni är och vad jag känner för er!

Krama någon ni gillar imorgon och skapa er själva en underbar dag imorgon för det är bara ni själva som kan göra det och DU är värd det!

and then you die!

Så varför inte göra det med ett leende, så har du i alla fall gjort någon lycklig! :)

Läst en härlig insändare imorse i Metro, sanningshalten vet jag inte, men jag log brett när jag läste! En kille som enligt utsago tappat en boll i Gallerian. Denna boll åkte iväg och några sparkade på den och log, någon försökte men missade men log iaf. Mer sånt vill vi se!

Så, imorgon, le åt någon!

Make a different!

Må bra!

Du lever bara en gång, gör något av det!