StockholmsLudde

Ja, det hände idag och det gick bra, behövde inte ens hålla tummarna :)

Om 3 veckor byter jag arbetsplats, kortar min restid varje dag med ungefär 90 minuter och får en chans att koncentrera mig på det jag vill! Allt är frid och fröjd, jag har fått det jag har tjatat om.

Frid och fröjd är ordet...

Beslutet är rätt, både privat och karriärsmässigt (worddropping på hög nivå, jag vet)

Men det finns ändå ett MEN i sammanhanget, ett ganska stort sådant också.

MEN, jag förlorar mina arbetskamrater. Nej, jag förlorar dom inte så, jag är fortfarande anställd på samma företag och kommer att ha fortsatt kontakt med dom. Men inte på dagsbasis som idag. Och det gör ärligt talat ont!

Jag har jobbat på företaget i lite över 6 år nu, det är inte många som är kvar sen den dagen jag började, noga räknat är det jag och 4 stycken till. Sen är det några till som jag har arbetat med i ungefär 5 år av dessa, resten av alla människor därute har kommit till på resans gång efter landning i Arlandastad.

Flera av dessa åren som har gått har varit jobbiga, vi har haft problem, oerhörda problem, tappat stora mängder personal vid ett tillfälle, dragits med personalbrist, slagits med vansinniga kunder, brottats med vansinniga konsulter men vi som har jobbat under dessa år har blivit oerhört sammansvetsade, vi är ett tight gäng. Men samma gäng har också oerhört öppna gränser, vi har tagit åt oss nyanställda, vi har tagit in dom, format dom, slagit på dom, skrattat åt dom, skrattat med dom, gråtit med dom, förlorat några, hittat nya. Tillslut har vi blivit en oerhört stor grupp människor på detta kontor som har en oerhörd stämning sinsemellan, det är skyhögt i tak, vi har kul, festar ihop, vissa umgås utanför jobbet, vissa inte. Ett kärt stort gäng som inte är främmande för att släppa in nya förmågor.

Och det, det är precis därför det gör ont i mig nu när jag ska byta arbetsplats.

För, det är så här, för er som inte vet, att arbetskamraterna dina är de du umgås med mest en vanlig arbetsvecka. Trivs man med dom så trivs man också med sitt arbete, till en viss gräns såklart, men om man trivs med människorna man jobbar med, om man kommer överrens med dom och känner att de är en del av ditt arbete, då blir även den tråkigaste arbetsuppgift genomförd utan större risk för haveri och kaos.

Jag har kommit på mig under en längre tid att rangordna orsakerna till vad som gör att jag kan trivas på arbetet och de är som följer i rätt ordning:

1. Arbetskamraterna
2. Arbetsuppgifterna
5. Lönen

Jag är väl medveten om att de 3 ovanstående sakerna är vad ett jobb är, inget mer och inget mindre, men ordningen ovan är korrekt för mig. Gillar jag inte mina arbetskamrater (eller dom inte gillar mig) och jag inte är bekväm med mina arbetsuppgifter, så skiter jag blanka faan i om jag har 75 tusen i månaden. Det är helt enkelt inte värt det för mig. De 2 översta punkterna är helt enkelt avgörande för mig, kan inte de samsas så skiter sig allt totalt. Ja, lönen har fått numret 5 för att understryka den mindre vikten för mig. Tro nu inte att jag tänker jobba gratis bara för att jag har bra arbetskamrater och intressanta arbetsuppgifter, men ni fattar poängen med det hela.

Av alla de jobb jag har haft, av alla de arbetskamrater jag har haft genom åren så är det ett faktum att min nuvarande arbetsplats är det bästa jag har haft i fråga om stämning och detta törs jag säga utan att för den sakens skull säga att alla mina andra arbetskamrater på andra företag har varit dåliga, så är det inte, men stämningen som finns hos oss har jag aldrig varit med om och jag tror att det kommer att dröja, om ens inträffa att jag får samma sak igen. Oerhört tråkigt men oerhört sant. Inte heller vill jag på något sätt kritisera min kommande arbetsplats, men där är inte samma öppna stämning kontoret igenom, och det finns det orsaker till som är helt förståeliga, så är det bara.

Flera personer som läser detta har redan idiotförklarat mig genom att jag redan talat om att jag lämnar kontoret, det kan nog säkert vara sant, men samtidigt så är det korrekt beslut taget av mig och det är på intet sätt ogenomtänkt. Det finns andra saker här i livet som också måste fungera och med nästan 3,5 timmes restid varje dag så är det svårt att få ihop vissa saker här i livet.

Vad jag sen ska göra med mina 6 timmars nyvunna fritid per vecka är en fråga som jag tar när det är dags, inte nu :)

Så, ni däruppe som jag pratar om, jag är oerhört glad, tacksam och full av erfarenhet på grund av er, något som ni ska veta betyder oerhört mycket för mig!

Kram på er!