StockholmsLudde

(skrivet offline på pendeln klockan 0850 081229)

Julen är över, och nu måste jag få dra till med med min egen sanning: äntligen. Jag vet att jag är inte någon vän av familjehelger längre, det försvann för länge sen. Det är otroligt tråkigt, tro mig jag vet, egentligen vill jag ha julkänsla precis som alla andra men det har jag inte, inte på något sätt faktiskt. Och det handlar inte om att det inte är någon snö eller att det är finanskris utan det ligger djupare än så, det ligger nånstans i mitt hjärta.

Jag firar jul, misstro inte på den punkten, jag firar med mina barn, jag gläds åt dom och med dom, det är för dom jag firar jul, inte för mig själv eller för någon annan. Vi firar jul som man ska, med julbord i glada hjärtans sällskap, Kalle för dom yngre (och vissa av dom äldre) julklappsutdelning, tomten kommer om min yngsta är med, sen blir det allmänt sällskap resten av kvällen, precis som i vilken familj som helst, ingen större skillnad där.

Men sen är det faktiskt nog och märkligt nog gäller det även barnen har jag märkt i år. Visst det blev lite julafton även på juldagen i år eftersom minstingen inte var med på julafton utan hemma hos sin mamma (han firar jul vartannat år med mig och mamma sin). Men efter det så kräver inte barnen nånting mer av julen mer än att dom får ägna sig åt sina julklappar, finns inget krav på vidare juligheter från deras sida, varken före eller efter. Det är väl kanske jag som är delaktigt i det men ändå tycker jag inte det är fel, vi umgås resterande dagar som jag är kvar hos dom i Värmland, och det är väl egentligen det julen handlar om?

Egentligen?

Att ta det lugnt och umgås, inte ha någon stress för att det ska handlas på rean, träffa mängder med släktingar, vräka i sig julmat i värsta monstercravingstil (< jo jag läste metro imorse). För julen är ju faktiskt ett välbehövligt avbrott i en av årets värsta månader, det är mörkt (på senare år mörkare och mörkare i brist på snö) det är kallt och det är massor att göra på jobbet för många och länge sen vi hade ledigt. Så att ta det lugnt borde väl vara det som det egentligen handlar om? Ja för min del är det så iaf, umgås med mina barn som är det bästa som finns!

Nu låter jag väl bitter igen, men det är jag inte (jo jag vet, det är uttjatat att jag inte är bitter) jag är faktiskt glad, jag har det jag behöver, mina älskade barn, mina älskade vänner, ett jobb jag trivs med och mat på bordet! Visst saknas det någon att kramas med lite på återkommande basis, men där har jag ju bara mig själv att skylla (läs ordentligt nu T och C jag har lyssnat på er:) och ska det till någon förändring där så måste jag göra något själv!

Nu börjar vi närma oss Märsta och fram tills skrivande stund har tåget gått utan problem, men nu verkar vi sakta in av någon outgrundlig anledning, precis utanför Stora Wäsby, kanske lokföraren är kaffesugen, vad vet jag...

Sköt om er därute och ta denna ledighet för vad det är, en chans att stressa av i familjens/släktens/vännernas sällskap, stressa inte upp, utan ner, Nyårsafton är kvar, spendera den i lugn och ro i andra människors goda sällskap, ha så kul du själv bara vill och känner för, varken mer eller mindre.

Glöm heller inte bort dom därute som är ensamma i dessa tider, de finns. Stadsmissionen är en bra förening om man vill skänka en slant som blivit över efter alla julklappar.

Kram!

nånstans...

Fast det är det väl alltid, varje liv är väl det om man tänker efter, oavsett vem det är och hur den personen är och oavsett om den personen inte tror att dens liv är påväg nånstans...

Djupa tankar har det funnits en del på sistonde, men jag har insett att det är ingen fara med det, det är tillåtet för jag mår fortfarande bra :) och (kanske viktigaste av allt) oavsett de djupa tankarna så mår jag fortsatt bra!

Jag har tänkt på mitt liv en del och dom som känner mig säger troligen, "WOW" han tänker, det har han inte alls gjort för mycket de senaste åren... Och jag har väl kanske fått den hinten lite, även av människor som inte har känt mig så mycket och framförallt inte så länge och det kanske "tar" lite mer än när det kommer från människor som känt mig i många år och som det blir mer som "tjat" när det kommer ifrån. Absolut inget ont om dom gamla vännerna som drar upp saker o ting igen, det är bara nyttigt! Men när folk som man inte känt så länge får den uppfattningen så "tar" det väl kanske lite mer.

Fast det är svårt att ändra på sig, oerhört svårt faktiskt, även om det är bra att göra det när det gäller vissa saker. Jag har ändrat på mig när det gäller vissa saker de senaste åren, inte allt till det bättre men nånstans är det väl mitt sätt att sätta perspektiv på saker i livet, att ändra på det som har varit, som inte alltid kanske varit bra. När jag tänker tillbaka så inser jag nog som många att mycket kunde ha gjorts annorlunda, men samtidigt är ju frågan vart hade jag varit idag om jag gjort saker o ting annorlunda, hade jag verkligen velat vara nån annanstans än där jag är idag? Visst, jag hade velat ta dom där numrena på lottoraden för några år sen som gav 120 miljoner kronor, eller tagit det där jobbet som innebar både bil och mer pengar, men vart hade jag varit som person då? Hade jag träffat dom människorna jag träffat på sistonde? Hade jag fått tillbringa dom där trevliga kvällarna i Väsby då? Hade jag fått lära känna dom där partyprissarna som slår klackarna i taket varje gång vi är ute och har skitkul? Det kanske jag hade, eller kanske inte. Att tänka så går nog inte, även om jag ofta gjort det...

Nej, lite mera "kör" som hon sa är nog bra i livet, men att ta sig dig är en resa det också och jag tror jag kommer tid, i sinom tid, när jag är redo för det. Fast frågan är ju då, vad missar jag på vägen? < Dubbelmoral, jag vet men så är det :)

Nej, det är dags att krypa ner i bagglådan nu, hoppas att hostan verkligen är på väg bort och se framåt, det är jul snart och jag kommer om mindre än en vecka att krama det jag älskar mest här i världen, mina barn :)

Natti!