StockholmsLudde

(skrivet offline på pendeln klockan 0850 081229)

Julen är över, och nu måste jag få dra till med med min egen sanning: äntligen. Jag vet att jag är inte någon vän av familjehelger längre, det försvann för länge sen. Det är otroligt tråkigt, tro mig jag vet, egentligen vill jag ha julkänsla precis som alla andra men det har jag inte, inte på något sätt faktiskt. Och det handlar inte om att det inte är någon snö eller att det är finanskris utan det ligger djupare än så, det ligger nånstans i mitt hjärta.

Jag firar jul, misstro inte på den punkten, jag firar med mina barn, jag gläds åt dom och med dom, det är för dom jag firar jul, inte för mig själv eller för någon annan. Vi firar jul som man ska, med julbord i glada hjärtans sällskap, Kalle för dom yngre (och vissa av dom äldre) julklappsutdelning, tomten kommer om min yngsta är med, sen blir det allmänt sällskap resten av kvällen, precis som i vilken familj som helst, ingen större skillnad där.

Men sen är det faktiskt nog och märkligt nog gäller det även barnen har jag märkt i år. Visst det blev lite julafton även på juldagen i år eftersom minstingen inte var med på julafton utan hemma hos sin mamma (han firar jul vartannat år med mig och mamma sin). Men efter det så kräver inte barnen nånting mer av julen mer än att dom får ägna sig åt sina julklappar, finns inget krav på vidare juligheter från deras sida, varken före eller efter. Det är väl kanske jag som är delaktigt i det men ändå tycker jag inte det är fel, vi umgås resterande dagar som jag är kvar hos dom i Värmland, och det är väl egentligen det julen handlar om?

Egentligen?

Att ta det lugnt och umgås, inte ha någon stress för att det ska handlas på rean, träffa mängder med släktingar, vräka i sig julmat i värsta monstercravingstil (< jo jag läste metro imorse). För julen är ju faktiskt ett välbehövligt avbrott i en av årets värsta månader, det är mörkt (på senare år mörkare och mörkare i brist på snö) det är kallt och det är massor att göra på jobbet för många och länge sen vi hade ledigt. Så att ta det lugnt borde väl vara det som det egentligen handlar om? Ja för min del är det så iaf, umgås med mina barn som är det bästa som finns!

Nu låter jag väl bitter igen, men det är jag inte (jo jag vet, det är uttjatat att jag inte är bitter) jag är faktiskt glad, jag har det jag behöver, mina älskade barn, mina älskade vänner, ett jobb jag trivs med och mat på bordet! Visst saknas det någon att kramas med lite på återkommande basis, men där har jag ju bara mig själv att skylla (läs ordentligt nu T och C jag har lyssnat på er:) och ska det till någon förändring där så måste jag göra något själv!

Nu börjar vi närma oss Märsta och fram tills skrivande stund har tåget gått utan problem, men nu verkar vi sakta in av någon outgrundlig anledning, precis utanför Stora Wäsby, kanske lokföraren är kaffesugen, vad vet jag...

Sköt om er därute och ta denna ledighet för vad det är, en chans att stressa av i familjens/släktens/vännernas sällskap, stressa inte upp, utan ner, Nyårsafton är kvar, spendera den i lugn och ro i andra människors goda sällskap, ha så kul du själv bara vill och känner för, varken mer eller mindre.

Glöm heller inte bort dom därute som är ensamma i dessa tider, de finns. Stadsmissionen är en bra förening om man vill skänka en slant som blivit över efter alla julklappar.

Kram!