Sportlov
Ha en bra vecka alla!
Kram!
Nu är det historia...
Jag jobbade en gång på en arbetsplats, som låg i Arlandastad...
Det är lite jobbigt, det ska jag inte sticka under stolen med, jag har lämnat en drös med folk jag tycker väldigt mycket om för att få lite mer fritid. Fast det är ju rätt val, helt klart, det vet jag.
Men jobbigt är det
För jag tycker om dom därute, väldigt mycket
Fast nu ska jag rulla iväg till Arvika och hämta mina toddlar, det ska bli underbart och jag längtar efter dom!
Sköt om er därute och glöm inte att uppskatta era arbetskamrater, jag gör det, massor....
Kram
Jag gav det en chans! OKEJ?!
Fast jag gav det en chans, ärlig sådan också. Gav mig ut en sväng, gick runt lite, gick ner till bilen, letade fram den ur all snön, baxade mig ut från parkeringen och försökte hitta den där känslan.
Ni vet, den där känslan man får när första snön kommer och man ger sig ut med bilen,
sladdar omkring
törnar emot snöhögar
skrattar åt alla livrädda bilister efter vägen som tycker man är idiot =)
Ni vet, den känslan...
Fast tyvärr är det så, att med en framhjulsdriven j-vla volvo så hade bussen roligare än jag!
Jag ger mig faan på att han satt där och log, han som körde bussen vid söderby, han såg mina försök och han visade upp hur det ska gå till, med en jäkla buss på runda slängar 12 ton!
En perfekt sladd la han till med i kurvan... En sån som jag åkte runt halva haningen och länna för att få till!
Det var lika bra att åka hem och inse att det inte var någon ide!
Dumma jäkel som uppfann framhjulsdrift!
Nu är det söndag kväll och ännu en arbetsdag till ända, imorgon börjar en ny, men det är näst sista innan min ledighet, onsdag morgon börjar färden mot Arvika och barnen. Får väl be en stilla bön att det är vinterväder under veckan så det blir lite kul med barnen, vill inte ha slask o regn...
Usch, nu har jag neggat färdigt för ikväll ;)
Ta hand om er därute i snön!
Känguru på spett!
Nej, detta är inte en follow up på mitt inlägg från igår, utan det handlar om något helt annat, MAT!
Känguru på spett, med potatissallad och en spicy tigersås. Första gången jag äter kängurur och jag kan faktiskt rekomendera det starkt, perfekt stekt, medium rare, otroligt mört och en mycket god smak, inte för påtalig alls utan en mycket god köttsmak.
Så, har ni vägarna förbi Bagpipers In på Rörstrandsgatan så gå in där, trippa en trappa ner, mysigare därnere, mindre folk och beställ Kangaroo Skewer och upplev något nytt!
Sen hade jag ju tyvärr bil så det fick bli lättöl medans mitt sällskap lät sig väl smakas av Buffalo Wings med ett par stora stark, mycket irriterande faktiskt :) Ja, alltså inte sällskapet utan det faktum att jag inte kunde dricka riktig öl som är så gott :)
Fast jag har under åren lärt mig att det kan faktiskt vara gott med lättöl, men att det krävs något, en extrem situation. Men nu har jag också lärt mig att en lättöl också kan smaka gott i ett mycket gott sällskap!
Så. det blev en mycket trevlig kväll i gott sällskap med känguru på spett!
Tjipp på er därute! snart helg!
Kramas i trafiken!
Grilla Myror
Ja, varför inte? Måste man följa Bonniers kokbok bara för att man gillar husmanskost?
Men nej, ingen ide att få er att tro att jag är någon exotisk människa med intresse för det myrianska köket! :P
Det handlar om två saker; 1. Jag är sugen på att Grilla ute. 2. Jag har börjat känna av myrorna i brallan, krypet i fingrarna, känslan av ljus osv, för att våren är på språng.
Så, nu kan ni lägga ner alla eventuella bilder ni hade på näthinnan av mig, knästående bredvid myrstacken med en engångsgrill i ena handen och en pripps blå i andra, iförd nätbrynja och blå snickarbyxor! ;)
Det är ju faktiskt så, våren är på väg nu, den kommer, utan tvekan. Det tisslas och tasslas lite varstans bland folk, någon drog fram grillen och stod ute i minusgrader alldeles nyligen, någon slås av att det fortfarande är ljust när dom går hem från jobbet, en annan har börjat planera för hur förra årets rekordtidiga vindrickande i trädgården ska slås oavsett om det innebär frostskador. Vi har nog heller inte undgått att fåglarna har börjat kvittra lite försiktigt när solen kikar fram på morgonkvisten, lika lite som vi kan undgå att vi befinner oss i gränslandet just nu, mellan vinter och vår och för många innebär det att man inte mår helt okej.
Och jag kan ju inte frångå att vara lite som alla andra ändå, jag känner också av allt detta; jag finner mig allt oftare stå vid balkongdörren och titta ut på min lilla täppa och längta lite, känna att det börjar närma sig tidpunkten för när tomatfröna ska ner i jorden, kliet i fingrarna på att dra fram grillen och dra ihop något gott och smaskigt med lite hickorysmak, funderingarna på hur den nya syren häcken överlevt vintern, ideerna om vad som ska göras när det väl blir dags.
Sen råkade jag ju också gå förbi uteavdelningen på Eko häromdagen (ja, okej! Jag går alltid förbi uteavdelningen, oavsett årstid, oavsett butik..) och vips hade man 4 stycken sånadär bambusaker med sig hem, sådana med burkar för lampolja och veke på :) Kommer bli helmysigt i trädgården med dom som lyser upp! Billiga var dom också så det kan nog bli fler, kanske ett par till framsidan också :)
Summering: Vårkänslor! På alla möjliga sätt är detta fenomen i antågande just nu... =)
Och sen, det man nog längtar allra mest till, som är helt oundvikligt, en fundamental del av livet; möjligheten att sitta ute en skön kväll med ett glas vin och bara insupa livet! :)
Fast first things first som dom säger over there; Nästa vecka kommer grabbarna hit! Längtar något så infernaliskt förbannat mycket efter det! Ska bli så skönt att få rå om dom ordentligt här ett tag!
Så, till sist, innan jag knoppar i bagglådan, ett par tips inför imorgon:
Klä på dig innan du går till jobbet
Krama någon du gillar
Glöm inte bort vem du är
Sov gott!
Nej Anna, det är inte svårt!
Nej Anna, jag har ingen upplåsbar Barbara hemma.
Nej Anna, jag fixar det mesta, men inte att hångla med mig själv...
*suck* Nej Anna, SÅ desperat är jag inte!
HAHA faan va kul man kan ha med monologer! :P
Gränser töjs och viljan finns...
Gick upp 0320
Satte mig i en fryskall bil klockan 0350
Körde familjen G till Arlanda som skulle till Fuerte Ventura i 2 veckor
Log och vinkade av dom klockan 0500
Käkade frukost klockan 0515
Var på jobbet 0530
Har en vän som precis kommit hem från solsemester och bara var tvungen att skicka massa bilder
Just nu är jag skitbitter för att jag inte sitter på ett plan till solen!
Fast jag tycker ju om familjen G ändå, och det finns nog en viss grad av gillande på den där vännen som skickade semesterbilder, trots allt... :)
Fast just nu vill jag nog åka hem och lägga mig, innan jag säckar ihop som en nålad ballong, för det kommer hända, me know me self kind of good! Fast jag måste ju jobba :(
Men jag vill åka till solen ändå!
Osså vill jag hångla!
Fast var sak har väl sin tid antar jag...
Nä, ha en skitbra dag ni alla människor därute! För det tänker nog jag ha, faktiskt!
Tjipp!
(ps. är väl medveten om min svenska idag, don't bother to comment ;)
Time for changes
Om 3 veckor byter jag arbetsplats, kortar min restid varje dag med ungefär 90 minuter och får en chans att koncentrera mig på det jag vill! Allt är frid och fröjd, jag har fått det jag har tjatat om.
Frid och fröjd är ordet...
Beslutet är rätt, både privat och karriärsmässigt (worddropping på hög nivå, jag vet)
Men det finns ändå ett MEN i sammanhanget, ett ganska stort sådant också.
MEN, jag förlorar mina arbetskamrater. Nej, jag förlorar dom inte så, jag är fortfarande anställd på samma företag och kommer att ha fortsatt kontakt med dom. Men inte på dagsbasis som idag. Och det gör ärligt talat ont!
Jag har jobbat på företaget i lite över 6 år nu, det är inte många som är kvar sen den dagen jag började, noga räknat är det jag och 4 stycken till. Sen är det några till som jag har arbetat med i ungefär 5 år av dessa, resten av alla människor därute har kommit till på resans gång efter landning i Arlandastad.
Flera av dessa åren som har gått har varit jobbiga, vi har haft problem, oerhörda problem, tappat stora mängder personal vid ett tillfälle, dragits med personalbrist, slagits med vansinniga kunder, brottats med vansinniga konsulter men vi som har jobbat under dessa år har blivit oerhört sammansvetsade, vi är ett tight gäng. Men samma gäng har också oerhört öppna gränser, vi har tagit åt oss nyanställda, vi har tagit in dom, format dom, slagit på dom, skrattat åt dom, skrattat med dom, gråtit med dom, förlorat några, hittat nya. Tillslut har vi blivit en oerhört stor grupp människor på detta kontor som har en oerhörd stämning sinsemellan, det är skyhögt i tak, vi har kul, festar ihop, vissa umgås utanför jobbet, vissa inte. Ett kärt stort gäng som inte är främmande för att släppa in nya förmågor.
Och det, det är precis därför det gör ont i mig nu när jag ska byta arbetsplats.
För, det är så här, för er som inte vet, att arbetskamraterna dina är de du umgås med mest en vanlig arbetsvecka. Trivs man med dom så trivs man också med sitt arbete, till en viss gräns såklart, men om man trivs med människorna man jobbar med, om man kommer överrens med dom och känner att de är en del av ditt arbete, då blir även den tråkigaste arbetsuppgift genomförd utan större risk för haveri och kaos.
Jag har kommit på mig under en längre tid att rangordna orsakerna till vad som gör att jag kan trivas på arbetet och de är som följer i rätt ordning:
1. Arbetskamraterna
2. Arbetsuppgifterna
5. Lönen
Jag är väl medveten om att de 3 ovanstående sakerna är vad ett jobb är, inget mer och inget mindre, men ordningen ovan är korrekt för mig. Gillar jag inte mina arbetskamrater (eller dom inte gillar mig) och jag inte är bekväm med mina arbetsuppgifter, så skiter jag blanka faan i om jag har 75 tusen i månaden. Det är helt enkelt inte värt det för mig. De 2 översta punkterna är helt enkelt avgörande för mig, kan inte de samsas så skiter sig allt totalt. Ja, lönen har fått numret 5 för att understryka den mindre vikten för mig. Tro nu inte att jag tänker jobba gratis bara för att jag har bra arbetskamrater och intressanta arbetsuppgifter, men ni fattar poängen med det hela.
Av alla de jobb jag har haft, av alla de arbetskamrater jag har haft genom åren så är det ett faktum att min nuvarande arbetsplats är det bästa jag har haft i fråga om stämning och detta törs jag säga utan att för den sakens skull säga att alla mina andra arbetskamrater på andra företag har varit dåliga, så är det inte, men stämningen som finns hos oss har jag aldrig varit med om och jag tror att det kommer att dröja, om ens inträffa att jag får samma sak igen. Oerhört tråkigt men oerhört sant. Inte heller vill jag på något sätt kritisera min kommande arbetsplats, men där är inte samma öppna stämning kontoret igenom, och det finns det orsaker till som är helt förståeliga, så är det bara.
Flera personer som läser detta har redan idiotförklarat mig genom att jag redan talat om att jag lämnar kontoret, det kan nog säkert vara sant, men samtidigt så är det korrekt beslut taget av mig och det är på intet sätt ogenomtänkt. Det finns andra saker här i livet som också måste fungera och med nästan 3,5 timmes restid varje dag så är det svårt att få ihop vissa saker här i livet.
Vad jag sen ska göra med mina 6 timmars nyvunna fritid per vecka är en fråga som jag tar när det är dags, inte nu :)
Så, ni däruppe som jag pratar om, jag är oerhört glad, tacksam och full av erfarenhet på grund av er, något som ni ska veta betyder oerhört mycket för mig!
Kram på er!
Nu har det hänt igen...
Min vinterkänsla har försvunnit, helt, totalt, swosch, borta, vanished!
Tråkigt, förbannat jävla tråkigt!
Jag gillar ju vintern och jag har försökt hålla känslan kvar, men igår och idag tog den adjö med besked, ushligt tråkigt väder!
Jag vill ha vinter, snö och kyla! Jag vill gå omkring i vinterjacka, vantar och sparka snö som man gjorde förr. Stå och vänta på bussen och göra figurer/märken i snön, fånga flingor med tungan och känna frosten bita i ögonfransarna. Men det är väl dags att inse fakta, skall man ha vinter får man åka till den, inte vänta på att den ska komma för då blir man bra besviken.
Så, nu vill jag ha vår, jag vill börja rota i trädgården, se hur det börjar hända saker o ting därute. Lyfta på löven i rabatten och kika på det som kommer. Plantera tomater och annat gott igen, känna solen värma, gå ut i skogen och höra hur allting börjar igen.
Så, nu håller vi tummarna på att tiden går fort så att detta skitstadiet går över och kung bore håller sig borta resten av denna gång!
Osså håller vi tummarna för vad som kan hända imorgon!
Tjipp!
Bekvämt och tryggt, ensamheten i ett nötskal
Nu ska jag hänga ut mig själv lite...
Har precis börjat läsa Barack Obamas bok "Min far hade en dröm" och fastnade tidigt i ett par rader han skrev: "jag hade blivit för bekväm i min ensamhet, den tryggaste plats jag kände till". Jag fastnade i dessa ord och läste dom flera gånger och slogs, oerhört hårt, av att dessa rader stämmer överrens på mig själv. Inte kanske den mest upplyftande insikten just nu, men ändå sann som det verkar ur det perspektiv den är tagen. I meningen syftar Barack på att han slutit sig i sitt liv och känner sig mest trygg där. Avvikelser från detta i form av att umgås med andra utanför det livet är otryggt, enligt hans meningen då (som jag förstått den).
Att vara trygg och bekväm i sig själv är absolut ingen nackdel, tvärtom, en klar fördel då man alltid har sig själv att luta sig tillbaka på i situationer som kräver någon form av stöd. Men att bli bekväm och trygg i sig själv i sitt eget liv på ett sätt som drar en gräns mot något som är utanför måste ändå ses som ett avvikande och mindre bra beteende beroende självklart på vart man drar gränsen för sitt eget liv.
Ett liv är ju vad man gör det till. Man sätter sina gränser för vad ens liv är, vilka som ingår precis som vad som ingår där i form av vad man gör i sitt liv. Jobb, familj, vänner, släkt, äta middag ute, träna, gå på fester, promenera osv. Definitionen av ett liv torde vara lika många som det finns liv ungefär.
Jag ser mig väl inte som ensam i ordets rätta bemärkelse, jag har familj, vänner, jobb, fritid osv. Visst är jag ensam i form utav att jag bor själv, men inte i ordets rätta bemärkelse. Men jag har nog nu, ikväll, i badet, insett att jag är ganska bekväm och trygg i den ensamhet jag ändå har. Jag har inte släppt in någon utifrån på mycket, mycket länge, har jag insett sen en tid tillbaka egentligen. Visst har jag fått fler människor i min bekantskapskrets, men de har fallit in på ett visst sätt och det är via kända kanaler. Vänner till familj/vänner som man sakta har lärt känna. Eller nya anställda på jobbet, som man också sakta har lärt känna. När kom någon senast in i mitt liv hux flux och bara fanns där? Ska jag svara på den frågan så borde det bli under tidig tid på Fortum, närmare bestämt i början på 2002 (om jag inte minns helt fel). En viss godhjärtad människa vid namn C drog in på en kort visit och etsade sig kvar, något som jag idag är oerhört glad för. Men sen dess? Nej, inte utanför dessa vanliga kanaler.
Visst, jag har varit på 2, eller nej, 3 "dater" (personer jag träffat på nätet) sen jag blev singel för snart 5 år sen. Men inget av det har ju stannat kvar och ingen av dessa har varit något av intresse, från min sida alltså. Känns som en förklaring är på plats ifall någon av dessa personer skulle råka på detta och klura ut vem jag är: Från min sida betyder alltså att jag inte funnit något intresse av själva daten, inte relaterat till personerna alltså. Jag har väl varit på dessa dater i ett försök att träffa folk snarare än något annat. Det är länge sen nu och de var under en tid då jag knappast var överrens med mig själv så dessa "dater" handlade väl om att försöka hitta tillbaka på ett märklig och udda sätt. Summa sumarum också helt fruktlösa utifrån det jag troligen sökte för mig själv.
Jag har ju tidigare skrivit om att jag inte är en butter singel och det stämmer fortfarande, jag har trivts i min situation, i mitt civilstånd om man kan kalla det så. Att vara mig själv, sköta om mig själv och koncentrera mig på det jag har sett viktigt här i livet, min barn, familj, vänner och arbete (sedermera också i rätt ordning) är det jag har levt efter, vilket självklart inte är fel i sig, men man får ju trots allt inte glömma den andra delen av livet, den som faktiskt gör det hela lite spännande.
Den delen av livet som är lite oplanerad, lite äventyrlig, lite spännande...
Visst är barn, familj, vänner och arbete i mångt och mycket allt det ovanstående, men inte fullt ut. Det är ändå på något sätt en ordnad tillvaro som finns där.
Det där att kasta sig ut i det okända har ju uppenbarligen inte funnits på väldigt länge. Och så här i efterhand så är det väl det man har saknat, det man saknat när man varit ute på krogen med vänner, det man saknat när man suttit på restaurangen och intagit sin middag i allra största gemytlighet, ensam. Frågan är ju om man förr var mer äventyrlig och det får jag nog påstå att jag har varit när jag ser tillbaka på den tiden som var före allt. Före allt? Ja, alltså innan jag vände mig inåt och blev tråkig och allt det där :) Pekar inte på någon här, för det är bara mig själv det handlar om, det stora ego som jag är :)
Det finns säkert många sätt att bli inåt på, mitt har väl varit tankeverksamheten, att tänka för mycket på saker och ting. Jag har nog varit sån väldigt länge, många många år. Inte alltid tett sig som ett problem förräns de senaste åren. Att jag överhuvdtaget har sett problemet är ju tack vare min vänner, dom som sa åt mig efter mormors och senare även efter brors bortgång att "sluta tänk så förbannat mycket, släpp ut det, prata om det" de fick mig att inse problemet med att tänka för mycket i ensamheten. Sen har det ju inte varit så lätt att göra något åt det och faktum är väl att problemet kvarstår till stor del och har ju inte blivit desto bättre när man har lagt sig till med konststycket att tänka åt folk. Något som per definition är ett jäkligt stort problem.
Problemet kvarstår som sagt, men det är väl nu jag börjar inse det monumentalt stora problemet i mitt beteende. Det är dags att börja visa att jag faktiskt lyssnar på vad folk säger, inte bara lyssnar alltså, utan även göra något åt det.
Det är ju så att det går faktiskt inte att styra livet hur mycket man än vill. Att inse att allt inte är bekvämt och tryggt, utan det faktum att det faktiskt kan, och rent ut sagt BÖR i vissa fall vara: KUL, LÄTTSAMT och OKOMPLICERAT!
Det är ju också så att det inte går att tänka sig igenom varje situtation, att plocka upp en lista med punkter och bocka av så fort man ser en vacker tjej/kvinna är sjukt fel, man ska KÖRA!
Det är heller ingen vidare ide att vänta på att saker och ting skall hända, TA FÖR DIG!
Nej, nu orkar inte skriva mer :) Nog med skit på mig själv :) Jag är inte värdelös, jag har bara lite problem! Och problem är till för att lösas! =)
Står i evighetsskuld till mina vänner och även andra som med sina ord outtröttligen slår mig i skallen med er visdom. Ni vet vilka ni är och vad jag känner för er!
Krama någon ni gillar imorgon och skapa er själva en underbar dag imorgon för det är bara ni själva som kan göra det och DU är värd det!
