En lycklig singel!
Stockholm visar sig verkligen från en underbar sida en dag som den här. Solen skiner, stan är full av liv och det är människor överallt som njuter av höstens vackra buffé. Löven ligger i små högar och drivor här och där, färgerna är som plockade ur en färgpalett och vattnet runt djurgården blev som en stor solspegel.
Man säger ju att våren är kärlekens tid, men att se par gå omkring hand i hand och njuta av de sista solstrålarna för året, lätt påbylsade med vantar och halsdukar, sitta ihopkurade längs strandkanten, vem kan förneka att det är lika mycket kärlek?
Våren kan liknas med att man hittar någon för att spendera tid med under sommarens blåa himmel, hösten däremot är en sorts bekräftelse på att vi är kvar, och det är vi som kommer att värma varandra i vinterns mörka vrå...
Tro nu bara inte att jag är en bitter singel, för det är jag verkligen inte, visst vill jag också ha någon att krypa ihop med i vinter, under filten i soffan framför en spännande film i mörkret. Men jag är inte bitter för det, jag är en lycklig singel faktiskt, jag är tillfreds med mig själv och går man 1 år tillbaka eller mer så var jag ju inte så lycklig, tvärtom, jag var ju helt nere i brunnen. Men jag har lärt mig massor på vägen och idag är jag lycklig, lycklig singel. Det tror jag man faktiskt får lov att vara, men jag vet också att det är svårt att vara en lycklig singel för många och det respekterar jag. Men när man har gjort det man ska, lagt det man ska bakom sig utan att glömma det, när man har fått sitta och må pyton ensam tillräcklig länge, när man har hittat botten därnere, då kan det bara bli bättre, och tyvärr är det så (föga tröst jag vet) men den styrkan man får genom att hamna därnere och sedan ta sig upp, kan man lära sig att acceptera den och använda den, då vinner man mycket och kan bli en lycklig singel.
Så till alla singlar därute, ha en underbar höst och kom ihåg, den blir precis vad ni gör den till!
Se på bilderna från idag och känn solen...
EU, ett dårskaps totala fiasko
Men vi kan inte komma ifrån att majoriteten svarade jag, det är bara att gilla läget med vansinniga lagar och astronomiska avgifter...
I raden av oförklarliga beslut så har nu en förskola slutat att ha smörasken på bordet, enligt de nya EU reglerna. Barnen får inte bre sina smörgåsar själv, det gör personalen, för det säger EU. Orsaken är hälsan, det är ohygieniskt att barn brer sina egna smörgåsar.
När uppfanns smöret? Har jag ingen som helst aning om men vågar faktiskt påstå att ända sen dess så har barn brett sina smörgåsar själv när de kommer till en viss ålder, tror det va nån gång innan de fyllde 1 år som iaf mina barn började bre sina smörgåsar själv, självklart med varierande resultat, men utan dessa försök så lär jag ha fått brett deras smörgåsar även idag när de är 6 och 10 år. När dog ett barn senast av att ha brett sina egna smörgåsar? Jag har då aldrig läst om det...
Jag har för länge sedan tappat förtroendet för EU och dess apparat. Tjänstemän som sitter o tar fram regler för hur raka bananer ska vara, storlek på jordgubbar och kötthalt i falukorven, lägg till ett gäng tjänstemän som sitter o funderar ut hur ohygieniskt det är när barn brer smörgåsar!?!?!?
Men okej, jag förstår att dom måste ha något att göra. EU har en astronomisk avgift för medlemsskap och pengarna ska ju gå tillbaka till medlemsländerna på något sätt. Ett populärt sätt är uppenbarligen att sätta mängder med tjänstemän i arbete med att komma fram till totalt idiotiska beslut om vårt vardagsliv.
Vi gnäller över att storebror ser oss, men är det bättre att storebror talar om för oss hur vi ska leva våra liv?
Den dagen när vi ska rösta om eventuellt utträde ur EU så kommer jag bli den första att rösta JA, för ärligt talat, det räcker nu...
Är du sjuk? Ring Annika...
Här måste man ju ställa sig en konkret fråga, hur många män/kvinnor/pojkar/flickor fick det onda ögat när dom kom hem och den andre partnern viftade med kuvertet i hallen? Alltså, rent ärligt? Vi har den senaste sommaren blivit översköljda med information om att vi får mer herpes och andra sexuellt överförbara sjukdom än tidigare, fler och fler lever loppan, men loppor som resultat. Och vad händer sen? Jo man blir kontaktad, för att man har varit med någon. Man får ett brev hem i brevlådan. 14000 stockholmare fick brev från Smittskyddsinstitutet, som iaf jag kopplar ihop med smittsamma sjukdomar, hur lyckat var det egentligen från Smittskyddsinstitutets sida?
Jag bor ensam och till och med jag började fundera, vart jag varit, med vem jag varit (som iofs är jäkligt lätträknat) och vad jag kunnat få...
Nu har jag iallfall fått en påminnelse och inte helt överraskande så är ju SCB, Statistiska Centralbyrån, inblandad i undersökningen. Men jag har faktiskt anmält mig redan, ja inte direkt då som det kanske stod i brevet, men för några dagar sen så anmälde jag mig faktiskt.
Det som jag reagerar på i brevet, och faktiskt högljutt skrattade åt när jag läste det (ja, min humor är väl inte den bästa) men det var "... och hoppas att du kommer ihåg att höra av dig när du blir sjuk. Vänliga hälsningar Annika..."
Stackars Annika! Hon sitter där och väntar på när jag ska höra av mig, antingen via telefon (nej, det är inte hon personligen som sitter där, men för det roligas skull just nu) eller via webben. Jag ser framför mig massor av Annikor som sitter där, i det specialinredda rummet på Karlavägen och bara väntar på att snörvlande, hostande, febriga människor med rinnande ögon skall ringa in och berätta om när dom hostade första gången, när de nös över tjejen bredvid på tunnelbanan eller snöt sig handen innan dom hälsade på den där nya kunden.
Sen kommer vi att få läsa en rapport från SCB och Smittskyddsinstitutet där vi får veta att 12% gärna nyser bland folk, för det är lite spännande. 23% torkar av sig snoret på ledstången i bussen, eller sittdynan i bussen för att djävlas med den som smittat dom. Att hela 58 % av alla faktiskt inte fick influensan, men att 9% av dom var ensamma singlar som inte hade någon i närheten att prata med när dom blev sjuka. Sen kommer vi inte få veta att Annika faktiskt gifte sig tillslut med snubben som ringde in för 43 gången och sjukanmälde sig... Annika var ju också singel likväl som honom, och båda hade dom fått vaccin så de kan leva lyckliga i alla sina dar!
Jag vet att Statistiska Centralbyråns största dilemma är att de inte har någon förståelse hos oss vanliga dödliga, att man vill bli folkligt och att folk ska förstå deras arbete. Nu har de definitivt gjort ett steg i rätt riktning! För när jag blir sjuk då ringer jag Annika =)
Sköt om er därute, och tänk på era grannar på pendeltåget, ingen vill bli hostad i nacken...
Beslutet är taget... nästan
Ja, nu är det nog ingen återvändo, har väl "tänkt" klart angående mitt valdilemma. Troligen ska väl sägas. Finns väl fortfarande en mikroskopisk chans att jag ändrar mig.... kanske!
Det har varit svårt, oerhört svårt, det är trots allt ett, eller rättare sagt, två bra erbjudanden (trots allt måste jag ju kategorisera båda som val för det är ju det som det handlar om)
Fördelarna är många i båda fallen, men självklart finns det nackdelar också. Men beslutet som jag troligen tar idag blir att gå vidare med det jag har. Kan väl tyckas fegt, men alla timmar jag har lagt ner på att tänka på detta har gjort att det har blivit beslutet. Jag har ju faktiskt tom gått igenom svarstalet, kan tyckas överpretentiöst men med tanke på erbjudandet så känner jag att det går inte bara att tacka nej utan anledning.
Jaja, det blir som det blir, vet ju att jag kommer att ångra mig vad jag än beslutar mig om, men det får jag ta senare...
Men en sak står helt klar, detta har varit ett av dom svåraste besluten (för att inte säga det svåraste) som jag har varit tvungen att ta i min yrkeskarriär!
Hösten är tung, mörk och blöt. Små ord lyser upp...
Idag har jag äntligen fått tummen ur!
Tomatplanterna är lagda på komposten, visserligen fanns det lite tomater kvar, men som sagt, kvalitén va ju diskutabel! Räffsat löv, nästan allt, det började ju trots allt spöregna tillslut så då gav jag upp. De blommor som behövde flyttas in i förrådet för vintern är inflyttade också.
Tvättat, städat inne, handlat... Gjort en kalops...
Så kvällen bad är väl förtjänat!
Har varit en tur i skogskyrkogården också, tiden går för fort! det är idag 7 år sen som mormor gick bort. Fortfarande känns det som inte allt för längesen som jag och dåvarande sambon satt där i mormors sovrum, den där oktoberkvällen. Hon va så fridfull, så lugn. Jag saknar mormor oerhört mycket, hon betydde mycket för mig och jag har henne att tacka för mycket. Men livet måste gå vidare. Vi mister alla någon förr eller senare så kom ihåg att vara rädd om dom ni älskar och håller av, glöm inte heller att tala om för dom vad dom betyder. Små lätta ord som "tack för att du finns" eller ett kort sms ibland med orden "tänker på dig" betyder mer än du tror. En kram är också ett enkelt men varmt sätt att säga till någon att du tycker om dom.
Om vi alla skickar ett sms, eller ger någon en kram varje dag så vet vi att vi gjort någon lite gladare i mörkret och hösten kanske blir lite lättare.
Ta väl hand om er därute i höstmörkret
Svåra beslut - jobbiga beslut - avgörande beslut - underbara vänner
Nu står jag här, i ett val, ett beslut. Beslutet måste tas denna veckan!
Varför ska det vara så svårt att ta vissa beslut som påverkar ens liv framöver? Ibland vore det nästan enklare om man hade någon som kunde ta dessa beslut åt en. Visst har jag vänner som försöker hjälpa mig som bollplank. De känner ju mig trots allt väldigt väl och vet hur jag fungerar. De kastar bollar över mig och vissa bollar har jag redan medans andra blir nya. Men alla bollar gör det ännu svårare att ta beslutet. Jag måste ju ändå välja, fortsätta eller gå vidare?
Vad jag än väljer så vet jag att jag kommer att ångra mig, något som jag inte kommer ifrån i det här beslutet!
*morr*
Vad kostar det att mörda någon?
En kille har blivit hjälslagen av jämnåriga vid en tjejs födelsedagsfest!
En fest är en rolig tillställning, ett mord är inte det!
Vad driver ett gäng ungdomar till att slå ihjäl någon? Vad får ett gäng ungdomar till att sparka på en människa som ligger på backen?
Dessa frågor ställs varje gång något händer bland ungdomar, eller bland andra, och tyvärr händer det, skrämmande nog, allt oftare.
Vart ska vi vända oss efter syndabocken? Vem är ansvarig för att dessa killar som i helgen slog ihjäl en annan kille på öppen gata? Ska vi som vanligt leta efter syndabocken bland nerstängda ungdomsgårdar? Nä, inte denna gången eftersom alla var på en fest. Det här var inte löst drivande ungdomar som inte hade något att göra på kvällen... Ska vi leta bland lärare utan respekt? Nä, inte här heller för det var inga lärare med på festen... Ska vi leta efter trasiga, fattiga, ensamstående familjer? Nepp, inte här heller...
Vart ska vi leta då? Varför blir det såhär? Vem bär på det tunga ansvaret?
Jag har sagt det förut och jag är fortfarande övertygad om att svaret är rätt...
Den som ansvarar för ett barns, en ungdoms, en människas grundläggande värderingar är den som är ansvarig för uppväxten. Dvs i de flesta fall föräldrarna. Det är hemma som du lär dig dina värderingar, det är där du ska lära dig vad som är rätt och fel i värderingar. En skola ska lära dig att det är olagligt att slå någon, men det är i hemmet som du får lära dig att det är fel. Det är dina föräldrar som ska pränta in i dig att du ska inte slå en annan människa, att du ska visa respekt för andras liv och leverna. Lära dig att förstå att alla människor har lika rättigheter därute, vare sig det är på en fest på en bakgata eller om det är på en tunnelbanestation. Det är föräldrarna som ska veta att du sköter dig när du är ute, det är dom som ska veta vad du gör när du är ute och vart du är nånstans.
Men så är det inte i dagens samhälle längre, föräldrarna lämpar många gånger över uppväxtens samtliga faser på andra instanser som tillexempel fritidsgården, eller andra kompisar. För vart drar diskussionerna i efterdyningarna av en sådan här hemsk händelse? Jo, man skyller på att det idag inte finns några fritidsgårdar där barnen kan vara och spendera sin tid, sen drar man lärarna i skiten för dom har ingen respekt med sig längre, de klarar inte av att lära ungdomarna vett o hyfs. Men det är ju inte så det ska vara? Jag ska inte tro att mitt barn är på fritidsgården varje kväll, jag ska inte lämpa över uppfostran av mitt barn på lärarna eller andra. Jag kan inte sticka några hundralappar i händerna på mina barn med orden "fixa er något att käka och något att göra" och tro att allt är bra hela tiden, för att jag visar mina barn respekt och låter dom ta ansvar?!?
Givetvis kan man inte skylla allt som händer i världen på föräldrarna, det gör jag inte, jag är förälder själv. Men när det gäller grundläggande värderingar så är det hemma, hos dina föräldrar som du ska få lära dig detta. Föräldrarna måste ta sitt ansvar, kan man inte ha tid för sina barn och ge dom den tid de behöver för att lära sig rätt värderingar, ja då är svaret enkelt, skaffa inte barn!
Vad ska man göra då för att få ordning på alla föräldrar som inte tar sitt ansvar? Det vet jag faktiskt inte, det är nog tyvärr svårt, men vi måste få tillbaka våra värderingar om ett bra liv, det har vi tappat bort nånstans de senaste åren...
En sak vet jag dock och det är att vi måste få ett bättre rättsväsende i Sverige. Dessa ungdomar som nu, enligt media, är skyldiga, kommer att dömas, det är jag inte orolig för, inte ett dugg. Däremot är jag orolig över straffen som kommer att dömas ut. Tittar man bakåt de senaste åren och drar enkla slutsatser så kommer troligen dessa att skylla på varandra, ingen kommer att dömas som "huvudansvarig" för dödsmisshandeln och det kommer att sluta med kanske lite böter och lite vård på någon öppen anstalt för ungdomar, mestadels med hänsyn till deras låga ålder. Kan jag tycka att detta är rätt? Att det är okej att ta deras låga ålder i beaktning när man dömer någon för mord eller medverkan till mord, eller som det troligen blir, medverkan till svår misshandel (är tyvärr obildad på dessa termer)? Nej, dessa killar har med begått en fasansfull handling medvetet! De är fullt medvetna om vad de gjorde när de jagade honom, för de gillade honom inte! De visste att han låg ner när dom sparkade på honom. De visste att sparkar och slag leder till skador! Finns inga mildrande omständigheter här alls! Lås in dom för lång framtid! Lås in dom under deras resterande livstid! De har ju trots allt mördat någon, varför ska dom kunna fortsätta leva ett bra liv? Offret är dött, finns inget som får honom tillbaka. Hans anhöriga har ett liv av sorg och saknad framför sig. Varför ska inte dom få veta att de som är skyldiga är straffade för resten av livet som dom själva? Jag är ingen amerikavän och föreslår dödsstraff, men lås in dom på livstid, riktig livsstid, inte livsstid a la Sweden på 14 år...
Genom att döma ut ordentliga straff för allvarliga brott, så sänder vi ut en signal om att det här accepteras inte. Det kan få många att tänka efter en extragång. Det får också en effekt av att man tidigt lär sig att brott lönar sig inte. Men när man läser i tidningen att mördare går fria genom att bara skylla på varandra så sänder man ut en annan signal, en signal som säger att "mörda någon du, det är inte okej, men ta ditt straff en kortare tid så är det lugnt"
Så svaret på frågan är: Det kostar en slant, men de flesta har råd med det...
